Finns nog många olika svar på det, men här kommer lite tankar från mig och jag kan erkänna att mina tankar om vad som är bra har uppgraderats lite under åren.
Allt började med att min man Magnus hade ett sto han fött upp själv som trasslat in sig i ett elstaket och skadat senorna allvarligt, så något mer än promenadridning eller avel var inte att tänka på. Hon hade fått några föl innan vi träffades och dom var helt ok. Stoet var hoppstammat och hade en fantastiskt fin hals och ett temperament av bästa sort, dock hade hon väldigt korta ben och var rätt liten. Detta med möderne hade jag inte så mycket koll på då, men det visade sig senare att det faktiskt inte var helt oävet. Det blev inga dåliga avkommor, faktiskt både diplom och placeringar i Msv hoppning & dressyr och en avkomma exporterad till Norge. Jag fick blodad tand och önskade mig ett snäppet bättre sto, då fick jag i födelsedagspresent ett dubbeldiplomsto. Hon var bra själv men bakåt var det rätt tunt på mödernet, detta var dock inget jag var så påläst på då. I samma veva fick jag ta över min systers fullblodssto som var väldigt högt bedömd och hade en fantastisk ridbarhet, hon tävlade 130 men hade ett jäkla temperament. Hon lämnade fina, men ibland svåra avkommor, en hoppade 9-9,5 på 3-års testet, men jag kände att det var dressyrhästar jag ville föda upp och jag ville att dom skulle vara av mycket hög kvalitét.
Första avelsstoet som hade en skalle som få. Här har barnen på helt eget bevåg hämtat in från hagen, borstat och tränsat. Säkerheten var väl kanske inte på topp.
Nu hade jag läst på lite mer och insåg att möderne var ett utav det viktigaste kriterierna. Det är nämligen ingen tillfällighet att vissa mödernelinjer producerar fantastiskt fina hästar i generation efter generation. I min värld är det mycket viktigare att ha ett starkt konsolidierat prestationsmöderne , än att ha en fantastisk individ ur ett tomt möderne. Det är betydligt större chans att det förstnämnda nedärver sig när det gjort så i generationer, än det sistnämnda. Vi köpte då Jawa & Zoya av Angelica Karlsson, bägge ur mycket starka mödernen. På köpet fick jag en utav mina bästa vänner då Angelica och jag förvisso bor långt ifrån varandra, men har telefonkontakt minst varannan dag. Efter detta var det bara att öka!
Det jag tycker är viktigast är alltså mödernet. Jag vill att det på nära håll ska finnas presterande hästar, gärna godkända hingstar och allra helst Grand Prix-prestationer. Helst vill jag förstås att även stoet ska ha presterat, men det är svårt eftersom dom går höga klasser så sent i livet så jag nöjer mig absolut med att det finns syskon eller mostrar/ morbröder som presterat. Självklart är det ett plus om stona har diplom från unghästtest, men vi vet ju alla att dom små liven kan ha en dålig dag eller att domaren har imma på glasögonen. Min Pagilo (Pagilas morbror) är ett bevis på det då han knappt blev klass 1 på sitt 3-års test, men vann 4-års championatet året efter.
Dålig bild på Pagilo e.Gigolo- Pascal från 3-års testet 2004 där han bedömdes vara av omodern typ?! På championatet året efter sade dom att han var av internationell typ, lite olika det där 😉
Det finns några saker som jag har lite svårt för dock och det är stora huvuden, dåliga halsar och bakben som travar bakåt. Men ibland får man helt enkelt göra avkall på vissa saker då både Zonya (som är Sveriges högst bedömda häst 2012) och Janis har ganska fula halsar och Alympia har väldigt stort huvud, men dom har en massa andra otroligt bra egenskaper som jag värdesätter högt. Det är liksom inte lätt att få allt och lite kan väl ändå hingsten tillföra ;). Hur som helst, alla kan betäcka med bra hingstar men det är inte alla som har bra ston! Om jag hör till dom som har bra ston får var och en avgöra, men själv är jag väldigt stolt över mina fantastiska ston!