Jag tänker varje morgon när jag kliver utanför dörren i kolmörker, regn, lera och rugg att jag måste emigrera. Jag står bara inte ut med detta väder längre! Nu är det väl den tredje hösten i rad som är såhär vidrigt vidrig!
Vi kör ut sand i hagarna, jag försöker att inte ha för många hästar på för liten yta, men det hjälper liksom inte när det regnar varenda jäkla dag. Där hästarna är mest är det ändå så vansinnigt lerigt och blött!
Idag när jag vadade omkring i eländet fastnade jag med ena foten och föll! Ena stöveln blev helt vattenfylld och mina händer som jag tog emot mig med var inte kul. Husse satt i lastmaskinen och vågade inte ens dra på munnen, han insåg nog att det inte var rätt läge :).
Jag tänker mig en liten gård i Spanien och att jag tar med mig tre ston typ. Frågan är förstås hur jag ska kunna välja ut dom tre.
Frågan är också hur jag ska kunna lämna barn, barnbarn och annan släkt och mina vänner och fantastiskt fina Sverige (vår & sommar iaf).
Nja, jag får nog lov att stå ut och försöka göra bästa möjliga av det hela. Det är ju tur att vi inte försörjer oss på snöröjning i alla fall, obs kraftig ironi ;).
Längtar efter detta!
Det som får mig att kämpa vidare är tanken på vårens fölningar, som jag längtar dit! Dock kan det hända att jag i mitten av maj inte alls längtar längre. Sju fölningar i maj plus en sen i april och en tidig i juni kan göra att det blir nio fölningar i maj, herre min je jag vet i alla fall vad jag gör då!
Men vad vore livet utan dessa underbara hästar? Betydligt glamorösare kanske, men också betydligt fattigare (ja, inte i pengamening förstås) och betydligt mycket tråkigare. Nej, jag kämpar nog på ett tag till! Snart är det vår igen!
Två änglahästar som jag fortfarande sörjer, Diva hade jag lätt tagit med till Spanien.